Det finns dykresor, och så finns det Alor – Indonesiens bäst bevarade hemlighet ??
Jag har sett det mesta av Indonesien under ytan, ändå kom jag upp med en liten tår i ögat efter första dyket i Alor. Det kan ha varit bland de finaste, färgstarkaste och friskaste reven jag sett. Tåren var alltså ren lycka! Att det fortfarande finns platser kvar där reven ännu inte är påverkade av miljöförstöring, turism eller överfiske. Färgerna sprudlade och fiskarna levde sina bästa liv. Och det var inte bara det första dyket som levererade, varje dyk under mina två veckor där förvånade mig.
Jag minns första gången jag såg Alor på kartan, en liten prick långt bort i östra Indonesien, nästan gömd bland hundratals andra öar. Långt från Bali och de mer kända öarna i Indonesien, en av landets mest orörda och fascinerande destinationer. Ön tillhör Nusa Tenggara Timur-provinsen och är en del av en liten ögrupp där just Alor ofta beskrivs som Indonesiens bäst bevarade hemlighet. Att det är lite meckigt att ta sig dit gör mig ingenting , det betyder ju bara färre människor och mer ostörd dykning.
Att ta sig till Alor kräver tålamod, men det är just det som gör platsen så speciell.
Det är inte en plats man bara “råkar” hamna på. Efter två flyg från Bali (eller Jakarta) och en övernattning i Kupang har du plötsligt landat på den här ”hemliga”, bevarade platsen. När du flyger in över Alor möts du av ett otroligt landskap och kristallklart vatten. Här ligger små öar med kritvita sandstränder och palmer som svajar. För att vara en så “icke-turistig” plats flöt allt ändå på supersmidigt. Efter att jag landat stod transfern och väntade på mig och vidare mot södra delen av ön tog det ca 1 h. Det finns något nästan tidlöst över Alor. Vägarna slingrar sig genom djupa dalar, barn vinkar när man kör förbi, och livet rör sig långsamt och stilla. Här finns inga stora resorter eller lyxhotell. Bara mindre lite enklare boenden där man somnar till ljudet av vågor som slår mot stranden.
Men tillbaka till dykningen, det som tog mig hit och som verkligen fick mig att tappa andan. Eller gråta då som jag gjorde… Alor är en av de mest orörda dykdestinationerna jag någonsin besökt och helt klart en av, eller kanske Indonesiens bäst bevarade hemlighet. Sikten är nästan overklig, korallerna ser ut som målningar och varje dyk bjuder på nya överraskningar. Allt från små pygmé-sjöhästar, färgglada nudingar och ibland större besökare som hajar, mantor och en blåval vi såg från ytan. Det är som att simma i ett akvarium där ingen ännu hunnit röra om. Eller som i en av de där reklamfilmerna man kan se i elektronikbutiker.
